Jag har hört många olika människor berätta om hur de blev frälsta. De flesta berättar att de varit på någon samling i kyrkan då de plötsligt fick möta Gud, tårarna rann och knäna skakade när de gick fram till förbön och fick be frälsningsbönen.

Själv har jag inget sådant himlastormande ögonblick att dela med mig av. Jag har vuxit upp i kyrkan och haft en tro på Gud så långt tillbaka som jag kan minnas. Det är klart att jag har tvivlat, varit arg på Gud och känt mig långt borta från Gud många gånger, men jag har alltid vetat i mitt hjärta att Gud finns. Jag fick ju höra talas Gud redan när jag var en liten dregglande bebis och lärde känna honom när jag var mycket liten. Jag behövde inte något himlastormande möte med Gud för att förstå att han finns.

Nu säger jag inte att jag aldrig varit med om ett möte med Gud då tårarna sprutat av tacksamhet och glädje till Jesus, för det har jag faktiskt. Men min frälsning fick jag som ett litet barn, utan att hilmen öppnade sig och Gud steg ner till mig på ett moln så att jag kunde se och ta på honom. Barn kan ofta vara mycket smartare än vuxna, jag förstod tidigt att det finns en Gud och han är alltid med mig överallt!